Imorse missade jag bussen med ren vilja, gick hela vägen ner till korsningen där jag i vanliga fall svänger vänster och älgar 50 meter. Idag gick jag som sagt ner till korsningen och såg att bussen redan var vid hållplatsen, gömmer mig bakom en snöhög så att busschauffören inte ska se mig. Tvekar en stund på huruvida jag ska göra entré på den dära buss 115. Alternativ 1: Rusa i full fart, snubbla in genom dörren, klämma fram ett "HEJ..", fumla upp med busskortet, och sedan flåsandes söka mig en plats på den oftast fullsatta bussen.Alternativ 2: Gå i mina vanligtvis långsamma oberoende steg, få busschauffören att tro att jag INTE ska med bussen och köper han det fortsätter jag vidare till busskuren och en 15 minuters väntan. Köper han inte det kommer jag stiga på bussen lugn och samlad, möta en arg stämma som lyder ungefär "RAPPA PÅ NÄSTA GÅNG, ANNARS KÖR JAG IFRÅN DIG.", hitta en plats och ta mig till skolan i tid. 
Jag väljer Alternativ 3, som innebär att jag väntar en liten stund till, försöker reda ut mitt headset som trasslat till sig i fickan, jag är såklart fortfarande gömd bakom snöhögen men gör detta för att inte verka allför efterbliven inför de förbikörande bilisterna. Bussen blinkar och börjar rulla framåt, jag låtsas att jag har glömt nånting och vänder upp för backen och går hem igen. Ja, klart folk fattar att jag glömt nånting.? När jag kommer hem frågar min syster om jag missat bussen, - Ja, typ. tanken slår mig att jag måste ha en skruv lös. 

Annars då? Haft hjärtat i halsgropen ett flertal gånger under dagen efter att jag mer osmidigt lyckats med halkningar av det värre slaget. Skrattat stelt åt mig själv istället för att skämmas, funkade sådär.